Varför?

Varför hund i allmänhet och grönlandshund i synnerhet? Svaret på den frågan går så långt tillbaka i tiden som till någon gång i slutet av 50-talet/början av 60-talet. Jag var då en knatte på ca 10 år med hemvist i Luleå. Redan tidigt var jag mycket intresserad av djur och natur, men någonstans runt 10 års åldern så började jag fråga (tjata på?!) mina föräldrar om jag inte skulle kunna få en hund och då helst en schäfer. Min mor var en klok kvinna som förstod att jag var för ung för att ta ansvar för en hund och att det skulle bli hon som skulle få dra det tunga lasset med den dagliga skötseln. Pappa var dessutom ofta borta i arbete under veckorna, så där skulle hon stå med tre barn (min äldste bror hade redan flyttat hemifrån), plus en hund, i ett ur dagens synvinkel mycket omodernt och tungarbetat hem. Nej, sade hon, du får vänta till dess att du är vuxen och kan ta ansvar för hunden själv. Självklart blev jag ledsen, men samtidigt lade jag in min mors ord i mitt minne – ”den dag du blir vuxen att ta ansvaret för en hund så kan du skaffa dig en”.

Ganska många år förflöt för den 10-årige knatten innan han skaffade sig sin första hund. Det visade sig ta ca 20 år. Under dessa år blev det, förutom studier, i stället en hel del friluftsliv, både i kajak och sommar- och vintervandringar i fjällen. Tanken på hund fanns hela tiden i mitt huvud och jag funderade mycket på vilken ras jag skulle skaffa mig när väl möjligheten gavs. 1976 deltog jag i STF:s s.k. iglootur i Sarek och med på den turen fanns ett trespann grönlandshundar. Jag var vid det laget svårt beroende av fjällturer av alla de slag och här såg jag helt plötsligt den optimala kombinationen av mitt fjällintresse och min önskan att skaffa en hund. Det visade sig dock ta ytterligare 3 år innan jag köpte min första hund.

Under dessa år försökte jag skaffa mig information om grönlandshundar och kom då i kontakt med Svenska polarhundklubben, SPHK, där jag blev medlem 1978. OBS! Detta var före någon hade hört talas om eller ens (?) tänkt INTERNET, så det var inte lika enkelt att skaffa sig info. som idag. Jag fick då klart för mig att det fanns ytterligare tre polara raser och åter fick jag börja fundera på vilken ras det skulle bli.

Samojederna var de första som jag uteslöt av den enkla anledningen att jag aldrig såg några sådana som var ute och körde och av reportagen i vår klubbtidning POLARHUNDEN fick jag samma bild. Alaskan Malamute var på den tiden en mycket liten ras i Sverige och i artiklar om rasen som jag läste i Norsk polarhundklubbs, NPK, klubbtidning tyckte jag mig kunna utläsa att rasen hade en del allvarliga hälsoproblem. Siberian Husky väckte dock min nyfikenhet på allvar. En mycket vacker hund som även visade sig vara mycket snabb. Det fick jag bevis för när jag åkte upp och tittade på Nordiska Mästerskapen för polarhundar i Harsa 1978 där en viss Karsten Grönås imponerade stort med ett 11-spann (tror jag det var).

Så hade jag då fått nya myror i huvudet; grönlandshund eller siberian husky? Svaret på den frågan fick jag i samband med att jag gick STF:s långfärdsledarkurs - vinter, under påsken 1978. Kursen avslutades på Kebnekaise tursiststation, med bl.a. bad i deras berömda bastu. När vi satt i bastun klev den nu framlidne Åke Kristedal in i bastun. Åke K. är ett välkänt namn inom den äldre kåren av SPHK:s medlemmar. Han började sin polarhundkarriär med grönlandshundar, för att sedan gå över till siberian.

En av våra ledare på kursen, Björn Wetterhall, var grönlandshundsägare, så inget föll sig naturligare för de två än att diskutera hundar. På den tiden var umgängestonen mellan många ägarna av dessa två raser inte den bästa, vilket jag aldrig förstod skälet till. Åke och Björn hade dock inga sådana problem utan de diskuterade i stället för- och nackdelar med de två raserna.

Jag spetsade naturligtvis mina öron för att se om jag kunde få någon hjälp i att bestämma mig. Förutsättningarna för mig var att jag med så få hundar som möjligt skulle kunna gå på längre fjällturer utan att själv behöva bära något. När jag lade samman allt jag hade tagit reda på och allt jag hade hört så föll valet på grönlandshund beroende på at jag då skulle kunna genomföra mina turer med färre hundar. Jag har sedan dess varit rasen trogen. Kanske skulle valet idag ha fallit på någon av de andra raserna, vad vet jag. Vad jag idag vet är att alla fyra raserna fungerar alldeles utmärkt som slädhund, förutsatt att de har de rätta föräldrarna och får den rätta träningen.

Den första hunden, Viddja, köpte jag 1979. Jag och min dåvarande sambo hade då stabila arbeten och vi hade precis köp ett hus, samma hus som jag fortfarande bor i. Efter Viddja har Nallo, Kisak, Parrahs, Niak, Gosuk, Arri, Alfa, Dersju och Nova följt. Alfa är den enda hund som vi har köpt som vuxen. Skälet till att vi köpte en vuxen hund var att vi, av olika anledningar, fick ett stort åldersgap mellan Gosuk och Arri och vi ville få in en hund mellan dem. Vi trodde att det kunde bli svårt att få in en vuxen hane i flocken och valde därför en vuxen tik, Alfa.

Om framtiden är det alltid svårt att sia, så den lämnar jag därhän. Jag kan dock konstatera att mina år med grönlandshundar har varit en i stort sett positiv upplevelse. Visst finns det svarta stunder, men helheten är positiv. Det enda som jag egentligen saknar är att jag inte kan vara ute och paddla kajak i den omfattning som jag skulle vilja. Hustrun skulle nog även gärna se ytterligare något teaterbesök, någon konsert o. likn. och för den hemmavarande sonen är självfallet dataspel, samt friidrott det som konkurrerar med hundarna om fritiden.

Lennart.